Fylletrion gör entré

Affischen står inför de sista finputsningarna, och är snart redo att möta världen. Tommy Ingberg har tillsammans med Ingela Ljung, som vanligt gjort ett fantastiskt fint arbete. Det gamla urträdet på ön är en viktig punkt även i affischen. Jag var för övrigt uppe i Stockholm häromdagen och konsulterade Signe Fredriksson om hur vi ska gå tillväga för att bygga trädet på scenen.
Annars har det mest varit fokus på repetitioner den här veckan. Efter att ha gjort en del producentjobb och pappersarbete kring föreställningen, tycker jag det känns det skönt att få glida ner i regissörsstolen igen. Att få jobba med det konstnärliga och med mina medskådespelare. De närmaste tre dagarna har det varit rep med pjäsens komiska trio; Caliban, Stephano och Trinculo. Drottningen av Neapel har vid sitt hov en munskänk och en narr, två försupna vagabondtyper vid namn Stephano och Trinculo, som har flutit iland på paradisön. De har tappat bort sin drottning men hittar slaven Caliban istället, som ser en chans att hämnas på sin slavdrivare Prospero, när de väl har supit honom full och glad.

/Regissören

Det gamla urträdet får liv

I helgen ställde undertecknad kosan mot Göteborg, för att tillsammans med kompositör och ljudmakare Erik Jensen spela in rösten till det gamla urträdet på ön. Trädet finns inte med i originalmanuset, utan har plockats fram som en motvikt till den maskinvärld som Prospero är uppvuxen i. En moder Natur, samlad i ett gammalt träd. Trädet är den som välsignar det unga kärleksparet Miranda och prins Ferdinand, efter det att den unge prinsen har fått slava för den omutlige Prospero. Rollen som det gamla urträdet är inläst av skådespelerskan Maria Fahl-Vikander, som skänker både värme, busighet och sensualism åt sin roll.  

Jag fick också chans att diskutera igenom den musik som ska vara med i föreställningen med Erik. Det kommer att bli en hel del ånga och maskinljud, uppblandade med magiska, trollska toner. Om ni tycker att inspelningsstudion ser aningen udda och färgglad ut på bilden, beror det på att vi tillfälligtvis inhyste oss på en viss Per Anderssons kontor. Innehavaren själv var icke närvarande, men vi fick chans att ses senare samma kväll över en kopp te. Det var skönt och välbehövligt att koppla bort föreställningsprojektet för ett par ögonblick och förlora sig i allsköns framtidstankar och gamla minnen.

/Regissören

Fulländad rephelg

I helgen var hela ensemblen, för första gången samlad och det kändes som att många lösa pusselbitar började falla på plats. Det var också skönt att se att de scener vi repat in hittills, har fått mogna och börja hitta sina former.

Jag fick äran att skriva ihop några rader om föreställningen i Shakespearesällskapets medlemstidning. Först klurade jag lite över vad jag skulle fylla de 3600 tecken, som jag ombetts skriva, med. Men efter att ha vänt ut och in på malpåsen med mina tankar och teorier kring pjäsen fick jag istället ta bort lite. Detta är utan tvekan en av de mest spännande teaterprocesser jag varit med om i mitt yrkesliv och jag är mycket glad över att jobba med en så väl utmejslad ensemble.

På bilden syns Joline Tallstig och Jacob Hellichius, som gestaltar pjäsens unga kärlekspar Miranda och prins Ferdinand. Halvt dold av sitt manuskript finner vi Lars-Johan Edström, alias trollkarlen Prospero. Och mitt emellan står undertecknad, som inte riktigt vet om han är regissören eller drottningen i fotoögonblicket. Kameran hanteras av Wictor Anderberg-Harri (som för stunden har stigit ur sin roll som den fruktade vilden Caliban). Det är en hel del repeterande inomhus än så länge, men jag hoppas att vi kan flytta ut i det fria så snart som möjligt. Bara vädret och värmen är med oss!

/Regissören

Förbesök på brottsplatsen

I helgen har jag varit och besökt utomhusteatern på Träffen där vi ska spela. Jag vill gärna sitta någon timme eller två och titta på den scen, där det så småningom ska växa fram en scenografi, och försöka se allt framför mig. 
Sen kikade jag runt i skrymslen och vrår för att bli vän och bekant med den gamla lokalen, och försöka hitta sceniska lösningar på det som i mångt och mycket än så länge är teorier och tankar. Många stenar föll från mitt hjärta!
  Och så tjingsade jag på Hjalmar Branting. Jag undrar om han vet att han kommer att spela en viss roll i föreställningen så småningom. Dock inte som sig själv... Efter fem timmars stirrande, vandrade jag tillbaka ner till centrum, sprudlande och full av nya idéer. Min kärlek till Träffens fina teater blir bara starkare och starkare för varje dag som går.

/Regissören